mer om Sverige och Pol Pot

Det här är ett utdrag ur min kommande bok, Purgatorium, Sverige och andra världskrigets förbrytare, som kommer senare i år eller tidigt nästa år på Atlas förlag. Noterna finns förstås i boken.

Sommaren 1997 fick Sverige en förfrågan från USA om bistånd när det handlade om att ställa den tidigare ledaren för de röda Khmererna i Kambodja, Pol Pot (Saloth Sar), inför rätta i Sverige, eller åtminstone hålla honom häktad till en domstol någon annanstans kunde ta emot honom. Bakgrunden var att den kambodjanska regeringen skrivit till FNs generalsekreterare och bett om det internationella samfundets bistånd. Avsikten var att bilda en specialtribunal, liknande dem som bildats för Rwanda och före detta Jugoslavien. Vid en första utvärdering av situationen (det framgår inte av de handlingar jag fått tillgång till om en amerikansk begäran då hade kommit), konstaterade UDs sakkunige att den enda möjligheten var att ställa Pot inför en svensk domstol. Man utgick från att den kambodjanska regeringen vare sig skulle vilja eller kunna hålla en sådan rättegång inom landet, och om en internationell tribunal bildades skulle den knappast kunna undgå att även åtala vissa regeringsmedlemmar. En sådan tribunal skulle också kunna öka förhoppningarna hos andra länder att få FN-bistånd med liknande rättegångar, föranlett av de redan existerande tribunalerna, vilket kunde bli dyrt. Det enda alternativ som återstod var alltså att hålla rättegången i ett tredje land – Kanada nämndes speciellt eftersom landet, som nämnts, hade en speciallagstiftnung och en särskild kommission för krigsförbrytelser. Men även Sverige kunde bli aktuellt även om, som den sakkunnige konstaterade, förutsättningen var att då måste ”den politiska viljan finnas att betala det pris i form av höga kostnader och säkerhetsrisker som en rättegång och ett långvarigt fängelsestraff skulle medföra”. Exakt vad den amerikanska begäran så småningom gick ut på är oklart, men det verkar inte som om ett svenskt åtal skulle ha varit det önskvärda alternativet. I ett telegram till kanslirådet Per Saland från USAs ambassad den sjunde juli 1997 talades istället om ”the possibility of harboring Pot Pot and other Khmer Rouge members until legal proceedings can be instituted”. Möjligheten hade först utretts av hovrättsassessorn Anders Perklev på justitiedepartementet som åter konstaterade att den enda möjligheten var ett svenskt åtal. Även han hade reservationer mot ett sådant, i första hand vad gällde möjligheten till åtalstillstånd:

I förevarande fall saknas all sådan naturlig anknytning till Sverige som normalt skulle föranleda att lagföring i Sverige framstod som motiverad. Frågan om åtalstillstånd torde därför vara rent politisk.

Både Perklev och Saland uttalade sig bestämt mot att Pot, som de uttryckte det, ”dumpades” i Sverige i avvaktan exempelvis på att en en internationell tribunal skulle sättas upp, med motiveringen att Sverige inte borde medverka till olagligheter (detta var som sagt innan den 11 september 2001). De handlingar som jag har tillgång till säger inget om det besked som lämnades till USA, annat än att det gavs muntligt. Av sammanhanget kan man ändå gissa att det var en ”dumpning” som amerikanerna var intresserade av och när en sådan inte blev aktuell verkar de ha nöjt sig med det.
Pol Pot satt sedan sommaren 1997 i husarrest efter att ha förlorat en intern maktkamp. Något hände på våren 1998 som aktualiserade frågan igen, och möjligen kunde amerikanerna nu tänka sig ett åtal i Sverige – kanske i första hand för att de uppfattade att det förelåg ett hot mot Pots liv. UDs Marie Jacobsson skrev i början av mars ett PM där hon närmare redde ut möjligheterna att ställa krigsförbrytare inför rätta. Några folkrättsliga hinder kunde hon inte se, däremot, såg hon sig föranledd att poängtera, ”utgör åklagarens och senare domstolens tolkning av BrB 22:6 ett osäkerhetsmoment”. I klartext kan detta knappast betyda något annat än att det fanns en risk för att Pol Pot skulle kunna frikännas, eller troligare, att åtalet kunde läggas ner – vilket i sin tur skulle göra det svårare att senare åtala honom i ett bättre förberett sammanhang. Hennes PM avslöjar emellertid även något lika viktigt, nämligen att enligt de upplysningar som UD hade syftade USAs aktiviteter till att åstadkomma ett breddat mandat för den kambodjanska domstolen. FNs förhandlingar, som leddes av svensken Thomas Hammarberg, avsåg att begränsa uppdraget till perioden 1975-79, och alltså utesluta de regeringsmedlemmar som när de ingick i den tidigare, USA-stödda regimen, gjort sig skyldiga till brott av olika slag. Riktigt vad den amerikanska avsikten med den strategin var är väl oklart, liksom om UDs uppgifter stämde, men det kan naturligtvis ha varit ett sätt att blanda bort korten vad avser USAs stöd till Polt Pots regim i konflikten med Vietnam under senare delen av sjuttiotalet och långt därefter.
I en ny PM från justitiedepartementet, skriven av Anders Perklev, avråddes slutligen från att alls blanda sig i saken. Vid sidan av ett nytt avståndstagande från ”dumpningen” hänvisas till att Jacobssons korta anmärkning, aningen utbroderad av Perklev:

Viss osäkerhet råder vad gäller tillämpningsområdet för de straffbestämmelser som skulle aktualiseras (se PM från Marie Jacobsson). Den tid som har förflutit sedan brotten begick [sic] och avståndet till platsen innebär en risk för att åklagare och domstol finner bevisläget oklart. Möjligheterna att genomföra en förundersökning, att förhöra vittnen m. m. är inte närmare utredda.

Perklevs PM nådde UD 4 april 1998, och ledde omedelbart till ett rundbrev till berörda ambassader. Den här gången talades klartext om varför Sverige inte kunde tänka sig att härbärgera en rättegång mot mot de då i särklass mest belastade, ännu levande massmördaren:

Denna bedömning grundade sig på att ett flertal förhållanden – såväl rättsliga som praktiska – sammanlagt innebär att utsikterna till en framgångsrik process framstår som alltför osäkra. Sveriges bristande erfarenhet av att åtala krigsförbrytare gör att såväl rättsregler som förutsättningar i övrigt är oprövade när det gäller en rättegång av detta slag. Det svenska rättssystemet arbetar helt självständigt från regeringsmakten, vilket självfallet innebär att regeringen har begränsade möjligheter att påverka förutsättningarna för den rättsliga prövningen. Ett ytterligare förhållande som skapar osäkerhet i rättsligt hänseende är att fallet helt saknar naturlig anknytning till Sverige.

Några dagar senare, 15 april 1998, meddelades att Pol Pot avlidit ”av hjärtattack”.