Nu flyttar vi

Följ med till den nya bloggen: Purgatorium.se

Birgitta Ohlsson tycker som jag

Jag har under en tid försett den folkpartistiska riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson - som jag har stor personlig respekt för - med underlag angående mina svårigheter att komma åt material från våra hemliga arkiv, ens när det gäller något så centralt som Sveriges agerande under Förintelsen. Redan 2006 föreslog jag i en rapport till vetenskapsrådet att en ny myndighet bör inrättas, efter mönster från amerikanska Interagency Working Group, där historiker, myndighetsrepresentanter och arkivarier gemensamt kan övervaka att materialet hålls tillgängligt. Av dagens Brännpunktartikel i Svenska Dagbladet verkar det som om Ohlsson nu köpt det förslaget. Med tanke på att hon representerar sittande regering kanske man till och med kan hoppas att det blir verklighet (innan jag och många andra förhoppningsvis röstar bort den regeringen).

Purgatorium till sättning

I måndags lämnade jag - äntligen - över Purgatoriums förstakorr till förlaget. Nu återstår för min del att färdigställa det appendix, men texter om ester, finländare, kroater med flera som kommer att finns tillgängligt för fri nerladdning, alternativt som en print-on-demand-bok, samtidigt. Allt ska vara klart i slutet av mars, och då kommer äver texter om svenska och tyska krigsförbrytare i Forum för levande historias skriftserie. Jag tror inte förlaget misstycker om jag förhandspublicerar Purgatoriums baksidestext:

Sverige har allt sedan andra världskrigets slut utmärkt sig för sin ovilja att ställa krigsförbrytare inför rätta. Allt tyder på att åtskilliga av Förintelsens och de nazistiska våldsbrottens förövare fann en trygg hamn i Sverige. Den svenska regeringen hjälpte aktivt flera misstänkta förbrytare att komma undan, och den svenska underrättelsetjänsten anställde veteraner från avrättningskommandon.

Inställningen till krigsförbrytare är både ett moraliskt, politiskt och, inte minst, ett juridiskt problem, som inte har minskat i betydelse sedan dess. Mats Deland tecknar i Purgatorium en bakgrund till de beslut som togs under krigets slutskede, med exempel hämtade främst från den lettiska flyktinggruppen. Boken ger en nödvändig historisk bakgrund till den diskussion som nu måste börja föras om hur Sverige ska gå från ord till handling i krigsförbrytarfrågan.

Till Purgatorium finns ett Appendix, som publiceras som e-bok och print-on-demand. Där behandlas misstänkta krigsförbrytare från andra nationer än den lettiska.

Krönika i Arbetaren

Här är en krönika i Arbetaren, där jag berättar varför gripandet av den misstänkte krigsförbrytaren i Sollefteå inte är så omvälvande som polisen nog gärna vill att vi ska tro.

Svensk medborgare gripen för krigsbrott

Internationella åklagarkammaren meddelar att de gripit en 43årig lägervakt. Mycket mer meddelar de inte, och kommer inte heller att meddela om förundersökningen, enligt pressmeddelandet.
Detta är det första gripande som är ett resultat av RPS krigsförbrytarkommissions arbete, och enligt uppgift ska ett 70-tal personer ha förhörts. Som Mark Klamberg betonar på sin blogg finns det dock risk för att den bristfälliga svenska lagstiftningen ska ställa till problem. Se även de intressanta kommentarerna till Klambergs bloggpost, som visar att gripandet på sina håll omedelbart tolkas i termer av svenska sympatier för den ena eller andra sidan i den exjugoslaviska konflikten. Krigsförbrytarrättegångar har ofta ett politiskt pris av det slaget, men det får inte avhålla från att hålla dem.

Bloggen flyttar

I mars ger jag ut boken Purgatorium, Sverige och andra världskrigets förbrytare, på Atlas förlag. Den handlar om de krigsförbrytare som kom till Sverige efter andra världskriget, men jag skriver också om hur Sverige hanterar krigsförbrytarpolitiken idag. Inom kort startar en blogg om boken på adressen: purgatorium.se. I och med det läggs den här bloggen ner.

Apropå Cars: Ingen rättvisa på Östtimor

Jag har tagit upp de båda indonesiska folkmorden, och det svenska stödet till den indonesiska folkmnördarregimen, i några inlägg apropå Forum för levande historias Pol Pot-utställning. Det kan vara värt att, som Katherine Iliopoulos på Crimes of War Project-sidan, påminna om att de indonesiska mördarna ännu har västvärlden bakom sig i sina ansträngningar att undgå bestraffning.

Israelisk officer åtalas

Svenska Dagbladet meddelar att en israelisk officer, som arbetade i IDFs juridiska stab under operationen i Gaza, kan komma att åtalas för krigsbrott. Eftersom officeren har dubbelt medborgarskap - israeliskt och sydafrikanskt - och Sydafrika, till skillnad från Israel (och arabstaterna) ratificerat Romstadgan, kan han åtalas. Om så sker, kommer han inte att utlämnas från Israel, men han kan inte besöka vare sig Sydafrika eller, exempelvis, Sverige.
Att en förundersökning inleds mot en israelisk officer är naturligtvis i första hand en politisk markering av domstolens oavhängighet, och innebär även att trycket ökar på de länder som inte samarbetar med domstolen.

om sanningen ska fram

Nu har Åsa Linderborg plockat fram sina insikter från 2005 och Hadar Cars äventyr i Indonesien. Det gjorde hon rätt i, men glöm inte var ni läste det först. ;)

svenska staten och Kambodja

Det är väl känt att Väst, inklusive Sverige, motsatte sig den vietnamesiska invasionen av Kambodja 1978, som bröt de röda Khmerernas skräckvälde. Per Wirtén har nu haft vänligheten att göra en liten sammanställning av detta, på Expressens kultursida.
Själv tycker jag notisen slutar lite väl konspiratoriskt. Vad jag vet består Levande historia av välmenande människor, mycket skickliga och kompetenta administratörer. Däremot har de ingen historisk eller samhällsvetenskaplig kompetens i huset, den ska de "köpa in", helt enligt det tidiga 2000-talets låtsasmarknadsideologi. Att det ser ut så rår de inte för, det har riksdagen bestämt, men det innebär att kvaliteten på deras produktioner varierar kraftigt, med kvaliteten på den sakkunskap de köpt in. Jag har sagt det i många sammanhang, integrera FLH antingen i skolverket (de sysslar ändå mest med lärarfortbildning) eller i Uppsala universitet (som har sakkunskapen), men lägg inte ner. (Det innebär förstås också en flytt till utbildningsdepartementet som ansvarigt departement.)

En annan middag med folkmördare i Östasien

Jag utgår åtminstone från att Hadar Cars bjöds på käk när han 1977 gästade Indonesiens president Suharto för att sälja Boforskanoner. Och inte gick väl prins Bertil och prinsessan Lilian hungriga när de var där i samma ärende 1981. Då var visserligen folkmordet i Indonesien 1965-67 sedan länge avslutat, men på Östtimor pågick det - liksom förnekandena hemmavid.
När man ställer Åsa Linderborgs artikel från 2005 invid Forum för levande historias utställning blir parallellen nästan komisk i all sin tragik. Hon kunde gott plocka fram den igen, det är märkligt tyst om Indonesien i Kambodjadebatten (precis som det var tyst om Sri Lanka under överfallet på Gaza).

Den sorglige Franck

Forum för levande historia har svarat på kritiken mot den raljerande reklamfilmen för utställningen På middag med Pol Pot. Kritiken har riktat in sig på två saker. För det första att den just raljerar över två personer, man kan se dem som privatpersoner eller intellektuella, som beskrivs på ett annat sätt än de personer som tidigare pekades ut i Roy Anderssons utställning om Sverige och Förintelsen: som lite löjliga, och lögnaktiga. Det görs i filmen inget försök att förklara deras ställningstagande, exempelvis mot bakgrund av hur det övriga Sverige, och den svenska staten, förhöll sig till Pol Pots regim.
Vidare har det påpekats att ett foto på svältande barn inte alls tagits under Pol Pots regim, utan ett halvår efter den vietnamesiska invasionen 1979.
FLHs generalintendent Eskil Franck menar nu att det inte spelar någon roll när fotot togs, eftersom folk svalt även under Pol Pot. Men naturligtvis spelar det roll. Jan Myrdal, som avhånas i filmen, hävdar just att kambodjanerna fick det sämre genom den vietnamesiska invasionen, inte bättre, som är filmens och uställningens underförstådda budskap (att påstå att uställningen riktar sig mot "kommunismen" är naturligtvis galenskap). Fotot stöder faktiskt hans tes. Att Franck inte begriper den implikationen är sorgligt.
Men än sorgligare är hans svar på kritiken för den raljerande formen. Filmen har fått 15 000 träffar på Youtube (just nu 18 000). Det är hans hela svar. Det är riktigt, riktigt sorgligt.

ICC granskar kriget i Afghanistan

Internationella brottmålsdomstolens (ICC) chefsåklagare Luis Moreno-Ocampo förklarade idag, enligt Dagens Nyheter, att domstolen ska granska krigföringen från alla sidor i Afghanistan. Det är naturligtvis ett riktigt beslut, och med tanke på att, som Mark Klamberg påpekar, Afghanistan faktiskt har ratificerat Rom-stadgan, kan man fråga sig varför det har dröjt tills nu. I och med att Afghanistan står bakom Rom-stadgan kan samtliga krigsdeltagare i landet, det vill säga även amerikaner, åtalas. En åtalad amerikan i exempelvis Sverige måste också utlämnas.
För den internationella brottmålsdomstolens trovärdighet är det förstås ytterst viktigt att visa att den inte bara intresserar sig för afrikanska krigsherrar utan att även stormakternas soldater och politiker riskerar åtal.

tolgfors tvingas backa om tortyr

I ekot sade de just att försvarsminister Sten Tolgfors fått ta Afghanistankommandot i örat och påpeka att Sverige naturligtvis har folkrättsligt ansvar för den skadade fånge som överlämnades till afghanska myndigheter. Skandalen är naturligtvis att frågan alls dyker upp. Där svenska styrkor är, gäller svensk militär strafflag, och att överlämna folk hur som helst är naturligtvis, och självklart förbjudet.

mer om Sverige och Pol Pot

Det här är ett utdrag ur min kommande bok, Purgatorium, Sverige och andra världskrigets förbrytare, som kommer senare i år eller tidigt nästa år på Atlas förlag. Noterna finns förstås i boken.

Sommaren 1997 fick Sverige en förfrågan från USA om bistånd när det handlade om att ställa den tidigare ledaren för de röda Khmererna i Kambodja, Pol Pot (Saloth Sar), inför rätta i Sverige, eller åtminstone hålla honom häktad till en domstol någon annanstans kunde ta emot honom. Bakgrunden var att den kambodjanska regeringen skrivit till FNs generalsekreterare och bett om det internationella samfundets bistånd. Avsikten var att bilda en specialtribunal, liknande dem som bildats för Rwanda och före detta Jugoslavien. Vid en första utvärdering av situationen (det framgår inte av de handlingar jag fått tillgång till om en amerikansk begäran då hade kommit), konstaterade UDs sakkunige att den enda möjligheten var att ställa Pot inför en svensk domstol. Man utgick från att den kambodjanska regeringen vare sig skulle vilja eller kunna hålla en sådan rättegång inom landet, och om en internationell tribunal bildades skulle den knappast kunna undgå att även åtala vissa regeringsmedlemmar. En sådan tribunal skulle också kunna öka förhoppningarna hos andra länder att få FN-bistånd med liknande rättegångar, föranlett av de redan existerande tribunalerna, vilket kunde bli dyrt. Det enda alternativ som återstod var alltså att hålla rättegången i ett tredje land – Kanada nämndes speciellt eftersom landet, som nämnts, hade en speciallagstiftnung och en särskild kommission för krigsförbrytelser. Men även Sverige kunde bli aktuellt även om, som den sakkunnige konstaterade, förutsättningen var att då måste ”den politiska viljan finnas att betala det pris i form av höga kostnader och säkerhetsrisker som en rättegång och ett långvarigt fängelsestraff skulle medföra”. Exakt vad den amerikanska begäran så småningom gick ut på är oklart, men det verkar inte som om ett svenskt åtal skulle ha varit det önskvärda alternativet. I ett telegram till kanslirådet Per Saland från USAs ambassad den sjunde juli 1997 talades istället om ”the possibility of harboring Pot Pot and other Khmer Rouge members until legal proceedings can be instituted”. Möjligheten hade först utretts av hovrättsassessorn Anders Perklev på justitiedepartementet som åter konstaterade att den enda möjligheten var ett svenskt åtal. Även han hade reservationer mot ett sådant, i första hand vad gällde möjligheten till åtalstillstånd:

I förevarande fall saknas all sådan naturlig anknytning till Sverige som normalt skulle föranleda att lagföring i Sverige framstod som motiverad. Frågan om åtalstillstånd torde därför vara rent politisk.

Både Perklev och Saland uttalade sig bestämt mot att Pot, som de uttryckte det, ”dumpades” i Sverige i avvaktan exempelvis på att en en internationell tribunal skulle sättas upp, med motiveringen att Sverige inte borde medverka till olagligheter (detta var som sagt innan den 11 september 2001). De handlingar som jag har tillgång till säger inget om det besked som lämnades till USA, annat än att det gavs muntligt. Av sammanhanget kan man ändå gissa att det var en ”dumpning” som amerikanerna var intresserade av och när en sådan inte blev aktuell verkar de ha nöjt sig med det.
Pol Pot satt sedan sommaren 1997 i husarrest efter att ha förlorat en intern maktkamp. Något hände på våren 1998 som aktualiserade frågan igen, och möjligen kunde amerikanerna nu tänka sig ett åtal i Sverige – kanske i första hand för att de uppfattade att det förelåg ett hot mot Pots liv. UDs Marie Jacobsson skrev i början av mars ett PM där hon närmare redde ut möjligheterna att ställa krigsförbrytare inför rätta. Några folkrättsliga hinder kunde hon inte se, däremot, såg hon sig föranledd att poängtera, ”utgör åklagarens och senare domstolens tolkning av BrB 22:6 ett osäkerhetsmoment”. I klartext kan detta knappast betyda något annat än att det fanns en risk för att Pol Pot skulle kunna frikännas, eller troligare, att åtalet kunde läggas ner – vilket i sin tur skulle göra det svårare att senare åtala honom i ett bättre förberett sammanhang. Hennes PM avslöjar emellertid även något lika viktigt, nämligen att enligt de upplysningar som UD hade syftade USAs aktiviteter till att åstadkomma ett breddat mandat för den kambodjanska domstolen. FNs förhandlingar, som leddes av svensken Thomas Hammarberg, avsåg att begränsa uppdraget till perioden 1975-79, och alltså utesluta de regeringsmedlemmar som när de ingick i den tidigare, USA-stödda regimen, gjort sig skyldiga till brott av olika slag. Riktigt vad den amerikanska avsikten med den strategin var är väl oklart, liksom om UDs uppgifter stämde, men det kan naturligtvis ha varit ett sätt att blanda bort korten vad avser USAs stöd till Polt Pots regim i konflikten med Vietnam under senare delen av sjuttiotalet och långt därefter.
I en ny PM från justitiedepartementet, skriven av Anders Perklev, avråddes slutligen från att alls blanda sig i saken. Vid sidan av ett nytt avståndstagande från ”dumpningen” hänvisas till att Jacobssons korta anmärkning, aningen utbroderad av Perklev:

Viss osäkerhet råder vad gäller tillämpningsområdet för de straffbestämmelser som skulle aktualiseras (se PM från Marie Jacobsson). Den tid som har förflutit sedan brotten begick [sic] och avståndet till platsen innebär en risk för att åklagare och domstol finner bevisläget oklart. Möjligheterna att genomföra en förundersökning, att förhöra vittnen m. m. är inte närmare utredda.

Perklevs PM nådde UD 4 april 1998, och ledde omedelbart till ett rundbrev till berörda ambassader. Den här gången talades klartext om varför Sverige inte kunde tänka sig att härbärgera en rättegång mot mot de då i särklass mest belastade, ännu levande massmördaren:

Denna bedömning grundade sig på att ett flertal förhållanden – såväl rättsliga som praktiska – sammanlagt innebär att utsikterna till en framgångsrik process framstår som alltför osäkra. Sveriges bristande erfarenhet av att åtala krigsförbrytare gör att såväl rättsregler som förutsättningar i övrigt är oprövade när det gäller en rättegång av detta slag. Det svenska rättssystemet arbetar helt självständigt från regeringsmakten, vilket självfallet innebär att regeringen har begränsade möjligheter att påverka förutsättningarna för den rättsliga prövningen. Ett ytterligare förhållande som skapar osäkerhet i rättsligt hänseende är att fallet helt saknar naturlig anknytning till Sverige.

Några dagar senare, 15 april 1998, meddelades att Pol Pot avlidit ”av hjärtattack”.

Aftonbladets ledare om Pol Pot

Jesper Bengtsson måste ha skrivit en av de mest förvirrade ledare som någonsin publicerats i Aftonbladet. Hjälp mig gärna att tolka den, men jag tror att han menar att det var bra att Sverige inte åtalade Pol Pot, eftersom en rättegång som föregåtts av en kidnappning skulle vara lätt för hans anhängare att avfärda.
Det är naturligtvis riktigt, men Bengtsson kan läsa innantill och vet mycket väl att alternativet att kidnappa Pot aldrig övervägdes på allvar. Huvudalternativet var att begära utlämning grundad på en svensk polisiär utredning. Detta hade mycket väl kunnat genomföras i samarbete med FN (det hade knappast varit möjligt mot FNs vilja). Men det avböjdes av omsorg om den svenska polisen. Om detta ingen kommentar från Bengtsson (tror jag iallafall, det är som sagt inte det lättaste att se vad han vill ha sagt).

uppdatering om Pol Pot

Uppenbarligen var det inte TT utan Sveriges radio som kommit med nyheten om Pol Pot, och de har även publicerat justitiedepartementets promemoria (bra!). Det visar sig vara ungefär som jag gissade, svensk polis skulle inte behöva smutsa ner sig med de praktiska och juridiska besvärligheter som ackompanjerar alla krigsförbrytarmål. Fegt och snålt, och helt på tvärs mot den politiska linje som på den tiden manifesterades i anslutningen till Romstadgan.
Thomas Hammarberg, som på den tiden representerade FN, inte Sverige, i Kambodja, väljer i en radiointervju att fokusera på konflikten mellan USA och FN om ICC. Han har säkert rätt i att USA på det här viset ville rycka åt sig initiativet, men jag förstår inte på vilket sätt USA skulle motsatt sig uppsättandet av en särskild FN-domstol för Kambodja? USA hade ju stött Jugoslavien-tribunalen. ICC, som ju USA motsätter sig, skulle inte ha kunna döma för folkmordet i Kambodja, eftersom domstolen inte får behandla brott som begåtts innan 2002.
Hammarbergs tal om spelet mellan FN och USA blandar bort korten. Det är naturligtvis korrekt i sak, men hindrade inte på något sätt Sverige från att ta på sig ansvaret att döma en mest kände av förbrytarna.

pol Pot

Enligt TT ska USA 1998 har försökt få bland annat Sverige att härbärgera en rättegång mot Pol Pot, världen värste då levande massmördare. Kolla tidpunkten, Clinton var president i USA, Persson statsminister i Sverige, Freivalds justitieminister, och Sverige hade just ratificerat Rom-stadgan för en internationell brottmålsdomstol. Men den skulle inte vara igång förrän 2002, och däremellan har vi förstås också 9/11.
USA kunde inte åtala, eftersom landet inte har universell jurisdiktion (därför utlämnades John Demjanjuk på 80-talet till Israel, och i våras till Tyskland). Men Sverige hade och har det, om än med inskränkningen att regeringen ska lämna tillstånd. UD framförde två argument mot att delta, ett bra och en dåligt. Det bra argumentet var att de inte ville genomföra något slags legoåtal, utan grund i en svensk utredning; det skulle innebära olaga frihetsberövande. Sådana hänsyn glömde man fyra år senare, i fallet med de båda egyptierna, men det är en annan femma.
Det dåliga skälet är att om ett sådant åtal ska ske enligt regelboken måste svensk polis först göra en utredning, som sedan kan leda till en häktningsframställning och utlämningsbegäran. Jag har inte sett originalhandlingarna så jag vet inte varför man inte kunde tänka sig det, men låt mig gissa på politisk feghet (tänk om han dött i häkte, eller frikänts) och vanlig snålhet.
Pol Pot-affären är en i raden av de skandaler som omgärdar svensk hantering av krigsförbrytelser. Sverige kan och ska åta sig den här typen av åtal när inget alternativ finns.

Europadomstolen

Det var naturligtvis inte på något sätt oväntat att Europadomstolen tar upp fallet med den utlämningsdömde rwandiern. Naturligtvis är det bra att Europadomstolen tar upp fallet. Det är alltid bra när den internationella lagstiftningen får tillfälle att utvecklas. Skulle den säga nej är det inte bara Sverige som måste se om sina möjligheter att själva väcka åtal mot de krigsförbrytare som med all säkerhet allt oftare kommer att upptäckas. Att som överåklagare Rekke påstå att mannen inte skulle kunna åtalas i Sverige är däremot trams. Självfallet har Sverige väl så goda möjligheter som Rwanda att föra åtalet i hamn. Säkert till högre kostnader, men att se till att krigsförbrytare ställs inför rätta hör till de förpliktelser vi tog på oss när vi 1946 inträdde i FN.

det bästa - eller det minst kostsamma?

Efter lång tvekan har nu regeringen beslutat att utlämna den misstänkte rwandiern till de rwandiska myndigheterna. Det är första gången sedan 1958 som Sverige utlämnar en misstänkt krigsförbrytare (eller rättare sagt, misstänkt för brott mot lagen om folkmord). Å andra sidan är Amnesty International bekymrade för rättssäkerheten i Rwanda, säkert inte utan skäl. Det förtjänar alltså att påpekas att personen istället kunde ha åtalats i Sverige (vi har universell jursidiktion sedan 1953, och lag mot folkmord sedan 1964). Det hade kostat ekonomiskt, och politiskt (konflikt med Rwanda och därmed kanske Frankrike och USA), och hade även del hamnat på regeringens mord (eftersom åtalstillstånd krävs), men märkligt är att justitieministern inte får några frågor om saken. I vanlig ordning är journalisterna inkompetenta.
Enligt vad pressen meddelar ska man nu invänta vad Europadomstolen har att säga. Jag kanske missförstår, men det kommer att ta åtskilliga år innan den säger något alls, så om det är på det viset har personen fått asyl.

Red. - Nå, på Expressens kultursida ställer åtminstone Axel Gordh Humlesjö frågan: Varför ställs personen inte inför rätta i Sverige?